Visst, att lyssna på andras förlossningshistorier kan ge en hel del. Om det inte var så att det verkar som om varenda förlossning pågått i tre dygn och resultatet, förutom en bebis, är en sugklocka som misslyckats, 1000 stygn och ohälsosam blodförlust. Det är åtminstone de historierna som har en tendens att etsa sig fast i minnet.därför har jag bestämt mig för att bara lyssna om allt gått bra. Jag har hört tillräckligt innan, både om historier, vänner och från mamma som jobbade 25 år som barnmorska. (bäbismorska som william sa häromdagen när vi skulle dit, men han kom på att han sa fel tyckte bara att det vara ett så sött ord!)
Att föda barn beskrivs ofta med stora ord som rör sig från ”fantastiskt” och ”häftigt” till ”aldrig mer” och ”jag trodde min sista stund var kommen”.
men enligt farmor hade jag tur som träffat ola som hade en son sen tidigare. ett barn räcker och opptimalt på 50% tycker hon... hmmm min farmor som tycker vi ska göra oss av med katten om att i fall han skulle klösa ut ögonen på bebisen när den kommer - för det har hänt förr. ja lilla farmor, var 94 år och orolig är värre än att vara 29 år och orolig.
har i och för sig konstaterat att farmor och jag har ungefär samma symptom! dålig balans i halkan, jobbigt att böja sig ner, kissar hela tiden, sover dåligt om nätterna och har mycket tänk om i huvudet.
+ för farmor är hennes kondis...
+ för mig är att jag har två fungerande händer...
har börjat känna av graviditeten nu, 33+1. var trött både igår och idag. blir lättare irriterad, men ännu har ola sluppit undan - han säger bara att han väntar på att jag ska bli irriterad på honom.
han säger att det är inte konstigt om det kommer nu. med tanke på att det är en heldel som händer både kroppsligt och mentalt nu.
