kopierade denna från en kompis... tyckte den var så slående med alla krav som är överallt om hur livet är! givetvis har jag hennes medgivande på att sätta den här.
var så god och läs:
En trött mammas bekännelse...
Jag heter Maria och jag är 28 år
Jag har sambo och två barn.
Vi har en bil och bor i ett till en tredjedel renoverat hus.
Jag använder vanliga blöjor till mina barn och den minsta får både hemmalagad mat och färdigköpt industrimat på burk.
Sambon och jag kämpar för att få livet att gå framåt och att hålla ihop. Vi gör så gott vi kan men livet blir inte alltid som vi tänkt oss.
Båda barnen använder napp och den största gillar både kakor och godis.
När jag känner att jag inte orkar så mutar jag mina barn med vad som för stunden känns bra.
Jag säger dagis istället för förskola och jag kan skratta hejdlöst åt folk som enligt mitt tycke ser roliga ut.
Mina barn klär sig i blått, grönt, gult, rött, lila, rosa, svart. De har klänning, kjol, byxor, tröja och shorts.
Min son gillar bilar och min dotter gillar de långa lapparna på Ikea leksakerna.
Min sambo gillar spel och jag gillar göra saker som inte kräver så mycket tålamod.
Jag hatar motion men det är enbart för att jag själv aldrig kommer igång.
Jag känner mig ofta pressad av mina vänners ork och energi till att träna och umgås med andra.
Jag försöker tänka på miljön i den utsträckningen det går i vårt hem, men alla kan göra bättre, så även vi. Ofta är det priset som styr, även om jag gjort en del medvetna val.
Jag gillar loppis och har en förmåga att samla på mig ”bra-att-ha-saker” som jag kan använda vid senare tillfällen.
Jag köper mycket av barnens saker second-hand. Och älskar att åka till Ullared och handla.
Jag är svag för allt som är onyttigt medans min största rädsla är att bli tjock.
Jag har ständigt dåligt samvete över alla jag inte hör av mig till och till alla jag tappat kontakten med.
Jag blir arg på mig själv när jag blir arg på mina barn och min sambo.
Jag har på tok för höga krav på mig själv och är ofta rädd för hur andra ska uppleva mig.
Jag avskyr folk som hela tiden måste klanka ner på andra för att själva må bra och som inte kan acceptera att alla är olika.
Jag hatar även folk som aldrig kan erkänna att de hade fel och som inte kan be om ursäkt för detta.
Ibland hatar jag mig själv.
Men trots allt detta så vet jag att jag alltid försöker.
Att jag alltid gör så gott jag kan.
Jag vet att det alltid kommer finnas människor som vet bättre och kan bättre än jag.
Jag vet att det är personer som kommer läsa detta och tänka men så gör inte jag.
Så vad vill jag säga med detta?
Jag slås ofta av häpnad över den konkurrens det finns mellan småbarnsföräldrar. Mitt barn – din unge. Kom inte här och tro. Jag vet bäst och så vidare. Varför kan man som föräldrar inte hjälpa istället för att stjälpa?
Det här fungerar för oss, vad fungerar för er?
Varför ska det vara så svårt att säga – du, det är lite jobbigt nu, kan vi höras nästa vecka. Varför ska det vara så svårt att säga - Fan vad livet suger idag? Varför kan man inte vara ärliga mot varandra? Varför ska allt vara en tävling?
Jag vet att när jag är riktigt trött och grinig, inte sovit på flera nätter så blir jag mer mottaglig för andra personers ”kommentarer”. Detta leder alltid till att jag blir direkt ledsen. Och istället för att säga något så vänder jag mig inåt och behåller det för mig själv. Men jag undrar alltid. När kan jag bara få vara mamma?
Jag TROR att jag som mamma blir sämre på att ta hand om mina barn när jag känner press från andra. Jag ser bara till min omgivnings behov istället för mina barns behov. Men jag vet ju egentligen vad som är bäst för mina barn. Eller?
Jag tycker det är toppen när jag har så många vänner som har barn. Att man kan dela med sig av råd och tips och hjälpa och stötta när livet känns rakt igenom förjävligt. Men ni som höjer på ögonbrynen och pratar skit bakom ryggen. NI kan dra åt helvete. Ta er status och era föreställningar om hur livet ska levas och spatsera ut ur mitt liv. Sug inte mer energi från mig, tack!
Mina barn är barn, och det är en kort period i livet som de faktiskt kan vara det.
Jag tackar alla underbara mammor som finns i min omgivning och som ställer upp i vått och torrt. Ni är fantastiska <3
Be aldrig om ursäkt för att ni inte vet - be om hjälp och kunskap!
// Maria
